Grönt i Göteborg - på bussen efter att ha premiäråkt spårvagn när vi hälsade på en god vän.
Åter på den varma inglasade balkongen i min hemstad - ett paradis för nakenhundar.
En vacker, men ledsam vår i år. Knappt har man börjat bearbeta sorgen efter någon som försvann innan man måste vara stark igen. När någon är allvarligt sjuk så är det svårt att inte bli arg. Arg på sjukdomen. Arg för att man är maktlös, hjälplös och i vissa fall mållös. Arg för att man tar livet för givet och ofta tänker att man kan göra och säga saker sen. Jag vill vara hoppfull och stark, men det gör så ont i hjärtat att veta att någon har ont. Jag vill bara göra allt bra igen.
Någonstans måste man ändå hämta energi. Igår gick jag en promenad bland blomstrande kolonilotter, betande hästar och lummiga träd. Där brukade jag alltid gå förr, när jag var yngre, innan Dante fanns. Då gick jag istället med Kajsa, en svart Flat Coated Retriever som var det snällaste på fyra tassar - alltid med en viftande svans som slog i stolar och dörrar, en blick som bara ville bli älskad och med en mjuk, varm päls som aldrig tröttnade på att bli klappad. Även om hon inte var min, så kändes det magiskt att få hålla i det där kopplet. Jag var så lycklig.
Nu har jag mitt eget koppel och mycket har förändrats sedan dess, men en bekant skog kan ändå ge en sorts trygghetskänsla. Och att veta att den där vackra eken står kvar eller att man fortfarande säljer plantor i backen, just nu, även om ingenting i livet består. Fina minnen påminner om att det faktiskt finns ljusa stunder och att fler sådana väntar.
Dante och häst betar tillsammans.
No comments:
Post a Comment