Det vanligaste problemet för hundägare tycks vara besvärliga hundmöten. Det passerar inte en enda dag utan att någon hund gör utfall, både av positiv eller negativ anledning. Jag, som många andra har också haft problem med det här. I mitt fall handlade det inte om att hunden gjort något aggressivt utfall, men han har velat hälsa på alla mötande ekipage eller gjort lekinviter. Varje hund vi mötte var en potentiell lekkamrat. Med tanke på hur många andra hundägare man möter varje dag, så blir det ganska jobbigt i längden att inte kunna passera neutralt.
Det finns mycket tips på ämnet och personligen vill jag inte vara beroende av att ha godis i fickan eller börja göra något avledande varje gång vi möter någon. Det som till slut fungerade för mig var faktiskt att göra.. ingenting.
Jag märkte att jag ofta började förbereda mig så fort jag såg en mötande hund, genom att korta kopplet, kanske även spände mig lite, vilket i sin tur verkade skicka signaler till Dante om att det var något spännande/speciellt på gång. Han riktade blicken framåt och spetsade öronen, samt blev uppspelt. Det må låta underligt, men den lilla ändringen i att bara låtsas som ingenting, sträcka på sig och fortsätta framåt utan att själv bry sig om den mötande hunden var som en krokodilvändning. Dock gällde det inte att bara se ut som man inte brydde sig, utan mentalt också släppa det. Viktigast för mig var att hålla sig lugn och inte oroa sig, utan fokusera på annat. Bäst går det när jag är upptagen med att tänka på något helt annat. Har man dock en gång börjat få problem, är det svårt att bara koppla bort det, utan det kan lätt bli "nu får jag inte tänka på den mötande hunden", vilket inte är att släppa det helt.
Skulle jag någon gång misslyckas och han börjar spetsa öronen/får för sig något, så är jag snabb med att lugnt säga "nej" precis vid första tecknet på att han ska göra något. Är cirkusen med att försöka leka redan igång så är det ofta för sent att avbryta, så man måste vara snabb. Säger dock inte att det fungerar för alla, har man haft problem länge och speciellt om det är på grund av hundaggressivitet så måste man nog jobba på andra sätt.
De gånger jag fortfarande har problem är om den mötande hundägaren har löst sitt eget problem genom att be sin hund ligga ner medan vi passerar. Ligger det då en hund mitt i vägen som stirrar på Dante när vi ska gå förbi, så verkar det sända någon typ av hotfulla signaler mot honom och han kan för ovanlighetens skull försöka gruffa lite. I dessa fall blir jag inte irriterad på de vi möter, utan ser det som en utmaning/perfekt chans att träna och försöker avleda genom att träna någonting så att han glömmer bort omgivningen. Drömscenariot är ju att kunna passera vem eller vad som helst utan att det ska bli en massa cirkus av det.
Dante vintern 2010 med tasskydd gjorda för slädhundar - s.k Muttluks.
Sedan måste jag erkänna att jag också chanslös om det kommer en liten, glad hund, som gör lekinviter mot honom. Då svarar han genast, men då försöker jag oftast inte avbryta, såvida vi inte håller på med någon träning för stunden. Får de då hälsa på varandra och leka en stund så är det bara roligt tycker jag. Känner inte att det är en grönsak som ska gå perfekt jämte mig hela tiden, utan han måste få ha roligt ibland också!
Det mest skrämmande jag stött på var i skogen för någon vecka sedan, då en person med en stor hund av kamphundsras stannade, tog tag i kopplet med båda händerna och lät hunden ligga ned och stirra på oss. Såg att hunden förberedde sig för utfall och så fort vi var inom några meters räckhåll tog den mycket riktigt ett stort skutt mot oss för att sedan nästan strypa sig själv i halsbandet medan den skällde och dreglade. Ägaren tog då fram godis och stoppade i hundens mun. Det var ett sätt att försöka avleda hunden med "titta här har du godis istället", men resultatet blev ju att hunden belönades för det negativa den gjorde. Tur att personen var stark och orkade hålla i den - det var första gången jag gick en omväg och faktiskt blev rädd för att något otäckt skulle hända. Själv tror jag det är viktigt att säga åt hunden så fort den "förbereder" sig, annars är det för sent då den redan är så inne i sitt utfall och inte svarar på tillsägelser.
Är glad att det löste sig så lätt i mitt fall, även om det inte var så farligt till att börja med.
