Det mest diskuterade ämnet inom hundvärlden just nu är utan tvekan gatuhundsimporten. Jag är inte ute efter att trampa någon på tårna, men då jag ändå skriver om hundliv är det svårt att låta ämnet passera obemärkt. Detta är mina personliga reflektioner och jag förstår att alla inte håller med. Jag ser inte heller ned på de som redan valt att importera hund, utan är glad åt de fall där det gått bra.
Jag själv märkte att det började bli populärt (kanske fel ordval) några år innan jag skaffade Dante. Kan det ha varit tio år sedan? Har väntat på att det skulle bli en aktuell diskussion. Jag kände precis som alla djurvänner för hundarna och ville göra någonting för dem, så tre gånger har jag kring jul skickat paket fulla med hundgodis, tennisbollar, halsband/koppel och mat. Både till Spanien och Rumänien. Jag fick tillbaka bilder på glada hundar som lekte med det jag skickat och jag kände att jag gjorde en god gärning, vilket jag antar är grundidén med att adoptera från ett annat land. Att ge en oönskad varelse en andra chans och all kärlek den har gått miste om.
Jag har aldrig skänkt rent ekonomiska bidrag till dessa organisationer, då det är väldigt svårt att vara säker på hur pengarna används. Alla kan ha en professionell hemsida, men tyvärr har jag sett för många exempel på att folk utnyttjar givmildhet. Visst, några hundralappar hit eller dit - men vill man göra en oärlig person rikare när det resulterar i att djuren också mår sämre utav det? Jag jämför det lite med att ge en väldigt berusad person en smörgås istället för pengar, som kanske inte används enligt dina önskemål i slutändan. Visst kan hundsakerna säljas eller liknande, men det känns inte lika troligt som att pengar, eller en del utav det hamnar i någons plånbok.
Inte hundrelaterat, men då jag reste i Nepal träffade jag en ung man från Schweiz som arbetat som volontär på ett risfält. Han trodde att han gjorde byn en god gärning genom att hjälpa till. Men han märkte snart att det han betalade för att få bo där, äta (och hjälpa till), var mer än vad de betalade en vanlig arbetare och hans pengar gick rakt ner i ägarens ficka. Då ägaren fick gratis arbete utfört och dessutom betalt för det, avskedade han två vanliga arbetare som istället blev utan jobb och inte kunde försörja sin familj. Ja, ni förstår. Stjälpa istället för att hjälpa. Har man inte själv varit nere på plats och granskat verksamheten är det nog svårt att veta. Senaste hundmässan jag besökte, ville en kvinna att jag skulle skänka pengar till hundar på Filippinerna, med motiveringen "De har det hemskt, jag har aldrig varit där, men man säger det." Jag tvivlar inte på att hundar far illa på många ställen, men trovärdigheten saknas då. Jag vill inte uppmuntra att aldrig ge ekonomiska bidrag, men att man bör granska organisationen då många tyvärr passar på att utnyttja medlidande i kombination med givmildhet.
Det var ledsamt att se Uppdrag Granskning och reportaget om Julie Rescue. Likt historian ovan, hade man medvetet en valpfabrik för att kunna säga "oj, vi hittade alla de här valparna, de behöver hem i Sverige". Hundarna blev fler och att stödja detta försämrade ännu mer. Mutade veterinärer och usla levnadsförhållanden för hundarna. Någon som tjänar pengar på vår naivitet. En söt hund med en ledsam historia.
Självklart går hundarnas situation rakt in i hjärtat ändå och man vill göra någonting. Flera organisationer är dock seriösa och arbetar hårt. Som jag skrev har jag själv skickat gåvor till två utav dessa som jag anser vara bra. Jag vill inte heller på något sätt hacka på de som redan importerat hund - det har gått jättebra i många fall och flera hundar har fått en andra chans. Andra har haft svårare att anpassa sig och de finns de som varit sjuka eller haft allvarliga mentala problem.
Frågan jag själv ställer mig är:
Om vi alla ska tänka på djurens bästa - är det en långsiktig lösning att betala för att få ta över deras problematik?Vill man göra någonting, så är min personliga åsikt att man förmodligen gör mest nytta för hundarna att bidra med att långsiktigt försöka ändra lokalbefolkningens attityd, bistå med saker/mediciner/mat och/eller ekonomiskt bidrag till kastrering/sterilisering för de föreningar man litar på och på något sätt kan följa upp. Kanske kan man också om man arbetar på nya sätt (med att förändra attityder), hitta intresserade ägare inom landet, istället för att föreningarna profilerar sig till att hitta hem i Sverige?
Jag kan relatera till varför man vill ta hit en gatuhund, men jag får verkligen ont i magen varje gång jag tittar på Blocket. Flera sidor med både valpar och vuxna hundar varje dag. Får verkligen alla ett nytt (och bra?) hem? Om man inte hittar någon här och av någon anledning verkligen, verkligen vill adoptera långt ifrån, så är det nog bra att åka ned och hälsa på den tilltänkta hunden först för att se så att det är rätt hund för en själv, alternativ välja en annan på plats. Det är svårt att bara gå på utseende och någons annans beskrivning. Till sist - Att vara van vid ett liv på gatan, för att sedan uppleva en ofta traumatisk transport hit och sedan kanske inte hamna i rätt hem - varför ta risken?
Alla vill vi bara väl - hoppas verksamheten kan hitta nya och mer långsiktiga sätt att arbeta på!
