Dante 7 år!

Åren går. Det känns som att det var igår jag sprang de tre trapporna upp och ned, flera gånger per dag med en liten valp i mina armar. På morgonen fick jag hålla honom med en arm och dra på mig mjukisbyxorna med andra handen, så att han inte skulle hinna kissa på golvet.

Ändå är detta inte något som jag minns som jobbigt från valptiden, utan något helt annat.





De grannar eller förbipasserande som hade eller hade haft hund skulle genast ge mig "goda råd", trots att jag inte bett om det. (Jag kan bara föreställa mig hur det är att ha små barn.) Ser man ung ut och har en valp så verkar många människor känna att de måste tala om för en hur det här med hund fungerar. Säkert tänkt att vara omtänksamt, men inte om man inte bett om det. Det blev snabbt tröttsamt att bli bombarderad med information, speciellt då alla hade olika filosofi och jag ville göra på mitt sätt. Man blir ganska förvånad över vilka tips som kommer spontant.

Nåväl, den tiden är förbi och idag blir min nakna kompis 7 år!  Det firades med leverpastejtårta garnerad med korv i morgonsolen:





Han fick också ett paket på posten, adresserat till honom själv!



Ett skojigt födelsedagskort med musik inuti och massa gott godis. Han fick testa en sort idag. Lyxiga miniribs!







Av mig fick han ett paket som han fick öppna själv, eftersom ett av hans stora nöjen är att riva papper:



Prassel, prassel. Vad kan det vara?







En enorm leopard-orm!

Runt lunch började någon träna skytte i skogen bredvid och Dante blev förskräckt. Av någon anledning har han blivit skotträdd på äldre dagar. Hans solstund i utemöblerna blev förstörd och han sprang in och gömde sig i badrummet. När jag bett honom gå ut därifrån satt han under bordet i köket och skakade. Inte nog med det så kissade han på golvet av rädsla.
De skjuter fortfarande men jag har lyckats lugna ner honom och han ligger nu vid mina fötter under täcket.
Nyss hörde jag en lättnadens suck och efter en tupplur är det förhoppningsvis glömt!