Innan jag åkte hem till Falun tog jag och min pappa med oss Dante ut, på vad vi trodde skulle bli en långpromenad. Snurre Sprätt var riktigt glad över att få springa lös och gjorde glädjerus åt alla håll. Han gjorde hastiga inbromsningar och gled på sina skor i snön.
En bit ifrån där bilden är tagen såg jag att han ville gå nära vattnet. Vi båda ropade nej och han hejdade sig, jag andades ut, men sedan tyckte han att han ändå visste bäst och gick nära kanten. Precis när vi ropade nej igen, gick isen sönder och turligt nog doppade han bara bakbenen i det kalla vattnet. Bort med vattnet och snabbt hem där min mamma fick värma honom. Han verkade helt oberörd efter det lilla vinterbadet och fortsatte rusa den lilla biten hem, så det var nog mest jag som blev rädd. Har honom nästan alltid lös där möjlighet finns, men detta var väl första incidenten som inträffat där han inte lyssnat, förutom när han var runt halvåret och sprang fram till en arg joggare och ville leka. Vi får träna mer!
Om du går där det finns is som börjar bli svag så skulle nog jag använda koppel, det är många hundar som dränkt sig när de inte har kommit upp igen, speciellt hanhundar. Sen är det svårt att ta sig ut själv på svaga isar för att få tag i hunden, så mitt råd är att går du där det finns vattendrag så håll Dante i koppel, för även en lydig hund kan dra iväg när du minst anar det. Jycken får syn på något och sticker iväg, trots att den för övrigt är jättelydig och inte brukar springa iväg, så har den ändå gett sig iväg ut på isen. Tyvärr så har många hundar fått sätta livet till, så jag skulle i alla fall ha Dante kopplad, när isarna börjar bli svaga och vid vattendrag där de alltid är mer eller mindre svaga.
ReplyDeleteDante är en mycket speciell hund och eftersom han är terrier så är det nog inte mycket som skrämmer honom, en terrier inbillar ofta sig själv att den är minst lika stor som den största och tuffaste hund som finns. Det är väl det som är en del av tjusningen med just en terrier men tyvärr så kan den sätta sig själv i besvärliga situationer. Häromdagen så fick Felix för sig att han skulle gå upp på bordet, innan vi hann hejda honom så var han där och åkte i golvet med en smäll, tro inte att det skrämde honom mer än för stunden, för det dröjde inte länge förrän han prövade igen om det inte skulle gå att balansera på bordskanten. Så nu får vi skjuta in stolarna mot bordet, så han inte bara kan studsa upp och vidare upp på bordet. Tyvärr så är terriern en hund som man nog borde haft ögonen monterade i nacken, för så fort man vänder ryggen till så har han trasslat in sig i något. Skrivbordsstolar med hjul är heller ingen match, studs så är han uppe och vidare upp på skrivbordet, jag förväntar mig snart att hitta honom klättrandes på väggarna, fniss. Du får ha det så bra med din sötnos Dante, för han ser så beskedlig ut men jag antar att skenet kan bedra.
Du har helt rätt! Då han aldrig varit intresserad av vatten och alltid aktat sig för det (vattenpölar och allt), så trodde jag att det var säkert, men han hade någon sorts rallyfnatt just då. Tror han kände sig extra stolt när han fick springa före både mig och min pappa, snurra i cirklar och få en massa uppmärksamhet. Som man ser på bilden så är det ett öppet vattendrag, men på ett ställe där det fanns en strand, så var det lite is vid kanten. Vi lärde oss båda en läxa och oavsett om han skulle gå så nära någon mer gång, så kan han ju faktiskt halka. Tack för att du påminner mig! Ska vara försiktig i fortsättningen. Samtidigt är det så synd att det är så få ställen man kan ha hunden lös.. man vill ju så gärna ge dem friheten att få springa av sig.
ReplyDeleteVilken träffande beskrivning på Terriern - lyssnar, men gör ofta en egen bedömning, om inte just då, så när man inte ser. :-) Vi höll på mycket så, när Dante var runt halvåret. Han testade hela tiden gränser och det var inte på första tillsägelsen han lyssnade kan jag säga.
Hoppas ni också mår bra! Tack för att du kommenterar, blir alltid så glad av dina kloka tankar.