Nu när Dante är vuxen och jag ser resultatet av det jag gjort, så känner jag att jag har tänkt rätt, enligt mina egna förväntningar och önskemål på hur resultatet skulle bli:
Se relationen till din hund som ett bankkonto
Precis som med ett bankkonto, blir det jobbigt om man försöker ta ut mer än man sätter in. Att balansera att förvänta sig krav, med att investera i mental träning, uppmuntran, motion och kärlek har för mig fått en glad och ändå lydig hund. Visst kan man få en hund att lyda genom att sätta många förbud och låta den lyda utav rädsla, men man får inte så mycket genuin glädje tillbaka (även om hunden säkert älskar ägaren ändå). Ger man för mycket kärlek på fel sätt (mat, godis, mys) och inte är konsekvent, så resulterar det också i en hund som riskerar att dö i förtid på grund av följdsjukdomar till övervikt, samt en hund som kanske är snäll och glad, men inte lyssnar, eller har selektiv hörsel.
För min del så började jag med att bara fokusera på lydnadsträning och ville göra allt perfekt, precis som jag läst, så jag glömde att jobba på att bara etablera en bra kontakt i början. Jag jobbade med godis och uppmuntran som belöning, men Dante lyssnade bara när han själv kände för det eftersom jag inte först byggt upp det där starka bandet där han verkligen såg upp till mig och alltid ville veta vad jag hade på hjärtat. Vändningen kom när jag läste boken "Kontaktkontraktet" utav Eva Bodfäldt.
Gå din egen väg/lyssna på ditt hjärta
Jag antar att det blir likadant om man skaffar barn - många människor vill ge sina råd, även om man inte bett om dem. Jag tycker det är skillnad på att ge tips till någon som frågar eller där man ser att man kan hjälpa till på ett konstruktivt sätt, jämfört med att säga "du SKA göra såhär". Jag har fått många bra tips utefter vägen som jag är tacksam för (även om jag inte bett om dem), men har försökt tänka "är de här tipsen anpassade till min hund?", eller är det baserat på "mina hundar har jag alltid gjort X med och det har gått bra". Eftersom det här är min första hund vet jag att jag har mycket kvar att lära, men bara för att en person haft hundar i 30 år eller håller i hundkurser och du just betalat en tusenlapp för att få hjälp, innebär det inte alltid att det är en person att ta efter. Deras råd kanske fungerar, men inte på det sättet du vill uppfostra efter. Innan jag gav mig in i det här, så antar jag att jag inte insåg hur många "smaker" av hunduppfostran/filosofi det fanns.
Jag har också fått många konstiga råd, såsom att Dante borde gå utan kläder på vintern för att han då kommer att vänja sig vid kylan. Att jag borde springa med honom i rask takt i 30-60 minuter när han var allvarligt sjuk, för att han skulle svettas ut bakterierna, att man ska lägga hunden på rygg i backen och trycka ner den för att den annars tror att den bestämmer och annat. Här gäller väl egentligen bara sunt förnuft, men många vill gärna övertyga om att de vet bäst, trots att de inte vet någonting om din hund eller dess ras.
Våga vara rolig!
Överraska hunden ute på promenaden, bjud in till lek, ropa och skratta! Jag tyckte detta var jättesvårt första 2-3 åren och det kändes pinsamt att bete sig som ett fån ute. Men vilken skillnad det blir i hur hunden upplever dig. Nu ser jag det som en fördel att kunna leka och tjoa som när man var barn, fastän man är vuxen. Den perfekta ursäkten! Vad gör det egentligen om någon tittar åt ens håll? Antagligen önskar de själva att de vågade.
Bry dig inte så mycket om andra
Detta hänger väl egentligen ihop med det övriga. Ibland kommer människor fram och säger "Jag tycker det ser sjukligt ut när en hund inte har hår", "Stackars hunden som inte har hår", "Är du Paris Hilton eller? (bara för att jag har ljust hår och klär på min hund på vintern)", "Vad är det för en skållad iller?", "Det där är väl inte ens en hund", "Skaffa dig en riktig hund (alltid män)" osv. Dante skulle inte överleva "i det vilda" under den svenska vargavintern, men han är mitt ansvar och jag ser till att han inte fryser och lever ett roligt liv. Till skillnad från tjockpälsade hundar som mår dåligt i sommarens hetta, har han det kalasskönt i solen på sommaren. Jag får givetvis fler positiva kommentarer, men vad man än gör, om man sticker ut, så finns det alltid människor som måste kommentera eller försöka trycka ned en. Vi har två öron, så att det vi inte vill höra går in i ena örat och ut ur andra. :-)
Du är så klok, för alla hundar är individer det som fungerar på den ena, fungerar inte på den andra. Jag hade 4 st samtidigt och jag kunde inte uppfostra dem på samma sätt, det var helt omöjligt, för en var stenhård, en var mjuk och känslig, en var som en gås det bara rann av och en kom till mig som 3 åring från ett hem där den fått stryk. Ja, du läste rätt den hade fått stryk med tillhyggen, rädd för hoprullade tidningar, rädd för sopskyffeln osv. Den stackarn väntade alltid på smällen när jag kallade in dem för godis, ute på tomten, så satt hon som en padda med nedsänkt huvud. Detta beteende blev bättre men aldrig riktigt bra, jag vill ha glada hundar, inte de som lyder av rädsla för vad som annars kan hända. Nu har jag en riktig vilde men han kan sitt för han vet att det inte blir något godis om man inte sitter ned men annars är det lite si och så, ja han är bara en unghund som lär sig otroligt mycket bara med att lyssna på mig. För jag pratar med min hund, det har jag alltid gjort och jag tror att hundar blir klokare då, för de lär sig att matten är lite stollig så man måste ta hand om henne, hihi.
ReplyDeleteSkämt åsido men alla hundar är individer även inom samma ras, det gäller för oss ägare att läsa av hunden, hur den fungerar och bry oss skit i vad andra förståsigpåare tycker och tänker.
Vilken utmaning med fyra på en gång och vad bra att du hittade din egen metod för dem som individer. Det är så ledsamt när folk tar till våld mot djur, men jag är glad att hon fick ett nytt hem hos en så underbar människa som dig. :-)
ReplyDeleteDante har fortfarande selektiv hörsel ibland, som när det gäller att gå ut på kvällen och det är väldigt bekvämt under täcket eller liknande.