Bättre promenader del 1

Det var en period då våra promenader mest gick ut på att Dante hade väldigt, väldigt bråttom hela tiden och jag gick i släptåg och försökte fundera ut hur jag skulle få hans uppmärksamhet. Jag ville inte på något sätt stoppa honom fysiskt genom att använda nosgrimma, halsband som stryper åt eller sele som gör det obekvämt att gå, utan jag ville få honom att förstå att vi var två som var ute och gick. Även att han höll sig i närheten och lyssnade på mig för att han ville och inte för att han var rädd eller ville undvika obehag.

Eftersom detta är min första hund tog det ett tag innan alla bitar föll på plats. Jag insåg att han faktiskt måste ha en anledning att vänta på mig och för att göra detta måste han ha något utbyte av mitt sällskap. Som det var då antar jag att jag mest hade funktionen av ett ankare eller en bromskloss. Jag var helt enkelt tråkig och ointressant jämfört med allt annat spännande.

En kombination av olika åtgärder med fokus på kontakt var för mig lösningen till en följsam hund. Jag jobbar fortfarande på detta då det inte räcker att bara vara rolig en stund och sedan återgå till en tråkigare version igen. Jag är på något sätt ingen expert, men här kommer några tips som fungerade för mig och min hund:

Belöna spontan kontakt
I början tittade Dante verkligen aldrig på mig. Han plöjde bara framåt eller gick omkring i sin egen värld. Jag började därför med att stanna och stod helt still, tills han vände sig om och tittade på mig med undrande blick. Då var jag snabb med att belöna och visa att han gjort något riktigt bra. I början fick jag stanna många gånger innan det kom naturligt, men sedan verkade han förstå att om han sökte ögonkontakt, så hände någonting positivt, intressant eller roligt. Det fanns alltså en stor fördel med att hålla koll på matte.

Ögonkontakt = Lek, godis, bus eller beröm

Varierande belöning
Samma sorts godis kan bli tråkigt i längden och det är dessutom inte hälsosamt att stoppa i sig för mycket som alla vet. Sen vill man ju fortfarande vara intressant när korvbitarna är slut, precis som att man inte vill att alla gästerna går hem när smörgåstårtan är uppäten, utan att de stannar för att de har roligt och trevligt. Därför blir det ibland ett väldigt glatt - Braaa! eller - Duktig kille!, som samtidigt är en personlig utmaning i att våga ropa även om folk tittar. Det kan också vara en klapp, eller en stunds dragkamp, alternativt en boll. Har jag glömt ta med mig någon leksak, så fungerar det lika bra med vanten, mössan eller en pinne. Man får testa lite och se vad hunden är intresserad av.

Dante när han var knappt ett år gammal - bollar fungerade bra som belöning redan då

Fortsättning i del 2.