Morgontrötthet har alltid existerat - både hos matte och hund. Med åren har det gått från att jag vaknar runt 09:00, istället för 13:00 på helgerna som i ungdomen. (Nu är jag bara 26, men ändå). Dante däremot, ligger gärna under täcket till ungefär 11 och det har alltid varit så. När han var pytteliten valp ville han givetvis ut vid 5 på morgonen, men sedan har det varit jag som får tjata upp honom. Vi går ut rätt sent på kvällen och när morgonen kommer så verkar han inte ha bråttom ut. Tvärtom. Jag går oftast upp själv och dricker en kopp te/äter något litet och får sedan gå till sängen, lyfta på täcket och putta på honom. Då sträcker han ut sina långa framben, suckar och ser på mig med en vädjande blick. "Inte än".
Såhär såg det ut imorse:
När han väl orkat upp ur sängen blev det en långrunda bort till Slussen, Tisken runt m.m. Då var det minsann krut i vovven! Vilken fart. Benen ömmar fortfarande. Har blivit en vana att gå ca 2 timmar innan frukost på helgerna nu. Man är vrålhungrig när man kommer hem, men det är nästan favoritstunden på dagen, att lite småfrusen och med frukost i magen få lägga sig och tupplura en stund till. Kallt, men en härlig dag!
Vi svängde även förbi hundrastgården igen, men det var tomt.
Det är väl jätteskönt att tupplura, det gör vi ofta.
ReplyDelete