Det började bli sent och vi hade just klivit på sista tåget som skulle ta oss till vår slutdestination i fredags. Dante lade sig tillrätta i mitt knä, drog en djup suck och vi båda gäspade. I den lilla kupén för sällskapsdjur var vi tre kvinnor med varsin hund som somnade med huvudet i vårt knä. Det såg lite lustigt ut när jag tänkte efter. Är vi konstiga på något sätt?
För min del har jag aldrig tänkt på hunden som något substitut för kärlek, utan alltid varit genuint intresserad av hunden som djur. Förutom detta har jag velat leva med en då de lockar fram så många positiva sidor hos både mig och andra. Förutom de uppenbara som glädje, sällskap och hälsofrämjande livsstil, så finns det något jag inte kan sätta fingret på. Något som får mig att må bra.
Idag när jag läste om stress, så kom jag in på det här med att närvaron av djur lockar fram människans egna "må-bra-hormon". Läste vidare och tydligen heter det som frisätts i kroppen oxytocin. Det stod att när det i samband med djurkontakt frisätts har ungefär samma effekt på kroppen som massage. Det har en lugnande effekt och sänker blodtryck, minskar smärta, stimulerar läkning och tillväxt, samt minskar stress.
Vi var två som skaffade Dante och jag hade inte planerat med att livet skulle ta en annan väg, så att vara "ensamstående" kan göra att hundägandet i sig är stressigt. Jag har hjälp med Dante och jag lägger själv mycket tid på att han ska vara en glad och lycklig hund, så det kanske inte är så mycket att jag är stressad över honom, utan över att det när kvällen kommer inte blev så mycket tid över till mig själv. Men ett hundägande är för livet och det är inte så att det är jobbigt alls, jag tvekar aldrig, men ibland önskar jag bara att dygnet hade fler timmar.
Just nu är det många tankar som far runt i mitt huvud generellt, men jag brukar ta en liten stund varje dag innan läggdags då jag bara försöker att fokusera på att ha armen om hunden och finnas. Det känns alltid bättre efteråt och nu vet jag varför. Oxytocin!
Jag tror ändå att hunden blir en slags trygghet som man har behov av, kanske inte ett substitut för kärlek men något åt det hållet (även om man inte tänker så själv) hunden ger något ingen annan har gett, om inte av ren kärlek/hängivenhet så iaf uppmärksamhet i massor.
ReplyDeleteIntresset är förhoppningsvis det primära för de allra flesta, ja om man bortser från vissa äldre som bara vill ha sällskap och det ser jag positivt på bara hunden är passande för tempot och får ett bra liv.
Jag tänker så här vad gäller din egentid; Nog kan du ta dig själv mer tid utan att på långa vägar vara en dålig matte för det. Du verkar ju väldigt engagerad! Har Dante dagmatte eller vad har du för hjälp? Tänk den dag du har barn, då finns det inte så mycket utrymme för egentid som du har nu. Ta vara på tiden medan du har den :-)
Du har helt rätt. Ville bara påpeka att det inte var "tomhet" utan intresse som styrde mig från första början, men det har helt klart mognat till någonting annat än det. Har oerhört starka känslor för min hund och precis som du skriver så ger han någonting som ingen annan gett mig förut. Det går inte att ha en dålig dag när man kommer hem till någon som är överlycklig över att få se en och som älskar en villkorslöst. Bandet oss emellan är också något alldeles speciellt som man inte kan uppleva som två människor.
ReplyDeleteTack för dina råd! Det gav mig en tankeställare. Funderade just när jag skrev detta inlägg igår, att om jag känner såhär, hur är det då att vara mamma? Och speciellt ensamstående mamma. Det är en situation jag inte är avundsjuk på, men beundrar verkligen dem som klarar av det. Jag har både hjälp med promenader, samt passning, men känner väl att jag vill vara en mer engagerad ägare än tiden/orken tillåter efter en fullspäckad arbetsdag. Det var så annorlunda förr, när man var två som arbetade olika tider och kunde ge honom både uppmärksamhet och kärlek. Nu vill jag på något sätt kompensera och ge lika mycket på en person. (Antagligen krav på mig själv som jag själv satt upp.) Gäller att hitta en bra balans och precis som du påpekade så mår nog inte hunden dåligt över att jag tar mig mer tid till mig själv. De om några kan ju det här med att leva i nuet. :-) Tack igen! Det värmde.
Med en hund så måste man leva här och nu, det tycker jag är det bästa man blir så lätt närblind men Felix som är en valp ser allt med andra ögon. Jag får skratta ofta, åt hans hyss och då släpper det loss endorfiner i hela kroppen och jag mår mycket bättre. För trots min hundallergi, så har jag alltid haft hund. Det kanske inte fungerar för andra men för mig har det varit väldigt bra. När vi inte haft hund har jag inte kunnat träffa människor med hund, utan att bli helt igentäppt med astma anfallet lurades i bakgrunden. Sen när vi haft hund har jag även kunnat hälsa på goda vänner som har hund. Får väl en dos hund i mig hela tiden, samma som när sprutorna ges, fast läkarna säger att det är helt förkastligt, så har jag alltid stått på mig. En envis kärring krävs nog också för att kunna uppfostra en terrier, taxar var inte bättre att fostra i alla fall inte de jag haft.
ReplyDeleteDante tycker jag är en vädigt mysig hund, i alla fall så förmedlar du hans mysiga sida väldigt bra. Jag tror också att alla människor mår bra av att vistas nära djur. Man kan bara ta sig en titt på någon ridskola, när de handikappade barnen är där, de blir glada och glömmer sina egna problem. Så det är nog lika för oss, vi glömmer våra egna krämpor och blir lugnare i närheten av djur.